Nu känns det äntligen som att allt är klart och vi är på väg hem. Först imorgon eftermiddag, men nu har vi fått plats på Qatar Airways via Doha och det känns väldigt bra även om vi inte landar förrän på lördag morgon.

Jag inser hur jobbiga dygn det har varit och hur spänd jag blivit när jag sitter i min ensamhet med en sovande Morgan och skall äta middag och försöker lyfta axlarna och det inte riktigt går. Eller när jag känner att jag efter 2 månader i Thailand är på väg att bli arg över att de kommer in med förrätten samtidigt som varmrätten (ibland kommer förrätten efter och det brukar inte irritera mig eftersom jag vet hur det är i det underbara Thailand… :). Nu skall det bli riktigt skönt att gå och lägga mig i en riktig hotellsäng (och inte en barn-bäddat sjukhusbår), sova tills Morgan väcker mig (och inte bli väckt varannan timme av olika sköterskor som vill göra något med Morgan) och drömma om att snart komma hem igen. Till mörkret och kylan… När jag tänker på det åker mina axlar upp igen. Jag skall drömma om hur underbara månader vi haft och hur vi njutit av värmen, solen och allt som är bra med Thailand och att det skall bli underbart att komma hem och träffa släkt, vänner och min underbara fru och dotter. Sådär ja, nu är axlarna nere igen 🙂

En av anledningarna till att axlarna åkt upp så mycket är nog röntgenbilderna. Det såg verkligen inte bra ut och det var inte svårt att förstå hur jobbigt det måste ha varit för stackars Morgan. Myntet ser verkligen stort ut i hans lilla kropp. Jag märker hur axlarna åker upp och andningen hamnar högre upp i bröstet på mig bara jag skriver om det. Ingen rolig känsla, så jag infogar bara bilderna så får ni själva fundera lite.

Nu är myntet ute och ligger alldeles svart i en liten platspåse (efter typ 3 veckor i Morgans matstrupe… 😦 och jag funderar på om vi skall sätta in det i en ram tillsammans med en printout av en röntgenbild, tillverka ett halsband av det eller göra något annat. I vilket fall skall vi spara det som en lycko-peng och en påminnelse om hur illa det kunde ha gått.

Nu skall jag jobba vidare på att sänka mina axlar, andas med magen och få ut all stress så vi kan njuta av den sista dagen i Thailand imorgon. 🙂