Idag har varit en bra dag. Morgan får fortfarande andas in utvidgande var 4:e timma, men idag vid lunchtid fick han börja äta igen. De förstår inte konceptet välling, men efter att han visat att han kan dricka vatten (kan, men vill inte – Vem vill ha bara vatten efter 36 timmar utan mat?) så fick jag blanda till en stor välling. Den drog Morgan i sig med god aptit. Inte för fort, det märktes att magen inte var helt beredd på stora mängder, men han höll i vällingen med sina lindade händer och vägrade släppa.

Händerna var förresten lindade av två olika anledningar. Vänster hand var lindad för det var där droppet satt och på en sån liten går det inte att bara tejpa lite för att hålla kvar nålen. Höger hand var lindad för att han inte skulle använda den för att pilla på vänsterhanden. Bra plan, men han lyckades ändå pilla loss slangen och det tog ett tag innan jag märkte det. Då lärde jag mig att det går snabbare ut ur nålen än det går in för det började rinna en del blod, men det såg helt klart värre ut än det var och sköterskorna kom och fixade det rätt snabbt. Detta hände redan innan lunch, men man ser lite tuffare ut i kläder med blodfläckar på… 😉

Förutom det utvidgande har Morgan fått fysioterapi ett antal gånger. Den går till så att sjukgymnasten trummar på hans bröst och rygg under ett antal minuter. Man kan tycka att det borde vara jobbigare än mycket annat som hänt, men han brukar somna efter ett tag och det roliga är att han vid några tillfällen börjat gråta när hon slutat av någon anledning. Läkaren var förbi vid ett tillfälle och verkade mycket förvånad över att han sov under behandlingen och stannade kvar ett tag bara för att observera. Tja, är man van att få massor av ”kärlek” från en 3-årig syster så kanske allt klappande känns lite trevligt 😉

Efter den första lunchen på vällingen så blev Morgan äntligen av med iv-slangen och vi kunde börja röra oss runt lite. Både leka och utforska rummet och gå på lite utflykter. Väldigt skönt för oss båda.  Vår vän Nina skulle äta lunch nere på Thailändarnas canteen och jag och Morgan gjorde henne sällskap. Det var lite annorlunda att välja ut ”skolmat” som inte bara smakade gott utan också var riktigt starkt. Sen var det väldigt trevligt att få prata lite med Nina och inte bara ligga på rummet med Morgan.

Efter min lunch var det dags för läkaren att komma och berätta om operationen samt ta beslut om när vi kunde flyga hem. Jag såg fram emot att få veta när vi kunde åka hem, men jag tror Morgan var mer intresserad av bananen som jag fick ge honom. Han åt upp en stor banan på ingen tid alls och läkarna var väldigt glada att se honom äta så bra.

Det syns tydligt på röntgenplåtarna att myntet satt ganska precis mitt emellan nyckelbenen, vilket förklarar varför ingen av läkarna som kollat i hans hals sett det. Det är långt ner och tydligen är inte matstrupen en fin liten tub utan ganska veckad och mjuk. Det förklarar varför han kunnat äta flytande föda och ris med sås, men inte vanligt vitt ris. Det som lätt glidit förbi myntet har gått bra, men allt som varit för stort eller fastnat på det har skapat problem och fått honom att spy. Läkaren fortsatte med att berätta att de direkt hade hittat myntet och fått upp det utan några problem (men det hade suttit ordentligt fast) och sen hade hon kollat runt för att se om det fanns några tydliga skador. Hon hade inte sett några (men det var rejält irriterat) och i och med att han klarat både välling och banan så bra så verkar allt riktigt bra. Halsläkaren och barnläkaren (som fokuserar på lungorna) pratade ihop sig och var överens om att Morgan hade svarat så bra på behandlingen att vi fick flyga från och med imorgon. Stor glädje! 🙂

Morgan fortsatte dricka välling och fick i sig en flaska till vid middagstid och vi tog en promenad ut till en 7/11 där jag köpte 2 små burkar yoghurt som han drog i sig fort och han drog nästan en hel välling till vid läggdags. Han kommer behöva fortsätta äta för han har tappat väldigt mycket i vikt och vår lilla knubbsäl är inte så knubbig längre. Han har blivit spinkig…

Nu är det bara väntan kvar känns det som och både jag och Morgan sitter och drömmer om att få komma hem till Susanna och Alx. Vi skall inte bara sitta och drömma imorgon. Vi skall öva på att gå så att Morgan lär sig tills han börjar dagis. Det är nära nu, han står upp och dricker vällingen och har börjat acceptera att bara hålla i en hand när han går några steg, men det är fortfarande lite kvar. Men det tar vi imorgon. Nu drömmer vi lite till om att snart komma hem 🙂