Igår skulle ju vara sista dagen i Thailand och även om vi har haft en underbar tid så började vi nog alla längta hem till vardagen.

Nu blev det inte riktigt sista dagen i Thailand för Ola och Morgan. Vi tillbringade det som skulle vara sista dagen med att åka in för kontroll och ny medicin vid 14-tiden. Då lät det som att vi skulle kunna flyga hem, men de ville först göra lite fysioterapi och sen suga ut allt slem på Morgan. Fysioterapin var ganska enkel och gick ut på att hon slog med kupad hand 5 min på ryggen och 5 min på bröstet för att göra lös slemmet. det verkade fungera för de lyckades få ut stora mängder slem ur vår lilla Morgan. Läkaren lät som att vi skulle kunna flyga hem, men ville att vi skulle komma tillbaka kl 21 och sen 0430 för mer medicinering innan vårt flyg som skulle gå kl 07. Då var klockan efter 17 så vi bestämde oss för att stanna kvar i Phuket town till kvällen och tog en promenad ner till Old Town och ett shopping mall.

Morgan har ju ett härligt humör och var glad och positiv hela tiden utom när han sov så det kändes bra när vi kom tillbaka kl 21 för lite medicin och lite lättare slemsugning. Samma besked igen, bara att komma tillbaka på väg till flygplatsen för en sista medicinering.

Det blev en sen kväll och en tidig morgon för stackars Morgan och han lät inte bättre under de få timmarna han sov så vi började känna en viss oro för att inte hela familjen skulle få åka hem samtidigt. För säkerhets skull hade vi packat så att Ola och Morgan kunde ta några väskor med allt de behövde och Susanna och Alx tog några. När taxin hämtade Ola och Morgan 0410 så anade vi att vi inte skulle ses på flygplatsen.

Läkaren som kollade på Morgan vid strax före 5 på morgonen tyckte inte alls att han lät bra nog för ett flyg och han hade inte reagerat tillräckligt på medicinen så hon sa ganska snart att vi inte skulle få flyga hem idag. Jaha, vad händer nu? Vi väntade ett tag och sen säger någon plötsligt att vi skall iväg för en bröströntgen och jag fattar inte riktigt varför, men säger OK. Väl på röntgen så tar de en bild på Morgan med nappen i munnen (såklart :)) och vi väntar på resultatet. En konfunderad Thailändsk sköterska kommer ut och undrar om han har någon rund metallgrej runt halsen som ett halsband eller om nappen innehåller metall. En konfunderat Svensk lekman (Ola) kollar faktiskt om hans son har något nytt halsband eller om nappen skulle kunna innehålla metall. Inget av det stämde. Eftersom vi inte kunde hitta metallen utanpå kroppen så bad läkaren om en ny bild från sidan och helt plötsligt så kunde alla enas om att han hade svalt ett mynt som satt sig i matstrupen. Morgan skulle behöva sövas och myntet skulle tas ut av en specialist. Inte på mynt, men på öron, näsa, hals.

Att de hittade myntet startade två olika saker.

1. Vi fick byta rum och blev tagna till the Presidential Suite istället för rummet på barnavdelningen som vi skulle haft, som låg precis bredvid sjuksköterskorna så de kunde ha bra koll på Morgan. Var det så illa?

2. Ola och Susanna började fundera på när han kunde ha svalt myntet. Morgan började få svårt att äta fast föda ungefär annandagen, men då trodde vi han bara hade lite ont i halsen. Sen fick han svampinfektion i mun och svalg som vi tog honom till en ”clinic” (en liten läkarmottagning med en doktor) som konstaterade svamp och gav oss antibiotika. Det hjälpte sådär, men Morgan åt iallafall välling, yoghurt och ris med sås med ganska bra aptit och spydde bara ibland. Den 6e januari gick vi till sjukhuset i Bangkok där ytterligare en läkare kollade i munnen, lyssnade på lungorna och konstaterade svår svampinfektion som skall vara väldigt smärtfullt och därmed förklara varför Morgan spydde av fast föda (ris, bröd, kyckling och annat som han ätit med god aptit innan jul). Denna gången fick vi svampmedicin och Morgan blev av med Svampen på 4-5 dar. Strax efter det började Morgan få symptom som tungt att andas, väsande och hosta och för 3 dar sedan åkte Ola in till Phuket hospital för en kontroll. Under 2 dagar tittade och lyssnade 4 olika läkare på Morgan och en sjuksköterska stoppade in en sugslag genom båda näsborrarna samt munnen ner i lungorna (tror jag iallafall för det var en lång tunn slang som stacks in) och ingen av dem upp täckte att det satt något i halsen. Sammanlagt hade 6 olika läkare kollat på Morgan och ingen hade tänkt på att han kunde ha något som satt fast i halsen. Hans båda föräldrar har matat honom i nästan 3 veckor utan att han kunnat äta fast föda. Ris med sås har slunkit ner oftast, men ris utan sås har kommit upp. Och ingen av oss har förstått att något sitter i vägen. Jag vet att jag frågade den första doktorn; det är ingen risk att något sitter fast? Nejdå, det är en uppenbar svampinfektion och det gör väldigt ont och kan få dem att inte kunna äta fast föda. Allt lät väldigt trovärdigt och svampmedicinen fungerade ju. Vad gör man med en 11-månaders som inte kan berätta vad som är fel och bara är glad och har ett fantastiskt allmäntillstånd? Hur vet man att läkarna faktiskt hittar det rätta svaret och inte bara det troliga och vanligaste? Med tanke på hur många läkare som kollat på honom så känns det som ett lätt misstag att göra och enda anledningen till att de till slut hittade det var för att vi pushade på för att få klartecken på att flyga hem och den sista läkaren av någon anledning skickades oss på röntgen. Hur länge hade den kunna fått sitta om vi inte hade flugit hem? Hade svenska läkare hittat den om det hänt 2 veckor senare och vi redan varit hemma för att vi hade haft en bättre dialog och kontinuitet? Vad hade hänt om vi inte hade pushat så hårt och åkt hem istället för att åka in 2 extra gånger? Jobbiga tankar och funderingar.

Nu flög Susanna och Alx till Bangkok medan Morgan och Ola väntade på operation. När tjejerna mellanlandade i Bangkok började det bli dags och 20 min innan flyget skulle lyfta började operationen. Det var en väldigt jobbig känsla att lämna Morgan ensam på operationsbordet och både se och höra hur han verkligen ville ha mig kvar. Jag förstår varför sjuksköterskan som ledde mig ut ur rummet hade ett sånt fast grepp om min arm och gick med så resoluta steg. Stackars Susanna var på väg att boarda en 11-timmars flygning och skulle inte få veta hur det gått och jag skulle vänta själv. Som tur är jobbar vår vän Nina som koordinator på sjukhuset och hon var ett väldigt bra stöd när jag satt och undrade över vad som skulle hända. Det kan inte ha tagit många minuter innan en sjuksköterska kom ut och sa att de fått ut myntet och ett par minuter efter det kom de utrullande med en fortfarande sövd Morgan och jag kunde följa med till uppvaket. Stor glädje att jag hann ringa Susanna där hon satt på planet och väntade på flyga och berätta att operationen gått bra och att Morgan var tillbaka hos mig.

Efter operationen kom vi tillbaka till vårt fina rum och var 4e timme får Morgan andas in utvidgande medicin, men redan första gången efter operationen som de suger ut slem märker de skillnad och det verkar som att han inte behöver göra det så många gånger till. Sjuksystrarna kommer in med jämna mellanrum och kollar hans värden och det ser bra ut och han låter bättre.

Inget gott som inte har något ont med sig… vi 19-tiden kommer de och säger att det är dags att byta rum. Jag tolkar det som att Morgan är bra nog att inte behöva presidential suiten och klagar inte utan ser det som ett gott tecken. Dock verkar det inte ha gått fram att jag stannar med honom i natt för rummet på barnavdelningen har bara en säng. Med rosa prinsessor. Men Morgan sover ju bra i vagnen (speciellt bra så han inte drar ut droppet) så nu ligger jag i prinsess-sängen och skriver på bloggen.

Imorgon skall vi prata med läkaren om när vi kan åka hem och sen får vi prata med försäkringsbolaget om hur. Kan bli en intressant dag 🙂