Nu känns det äntligen som att allt är klart och vi är på väg hem. Först imorgon eftermiddag, men nu har vi fått plats på Qatar Airways via Doha och det känns väldigt bra även om vi inte landar förrän på lördag morgon.

Jag inser hur jobbiga dygn det har varit och hur spänd jag blivit när jag sitter i min ensamhet med en sovande Morgan och skall äta middag och försöker lyfta axlarna och det inte riktigt går. Eller när jag känner att jag efter 2 månader i Thailand är på väg att bli arg över att de kommer in med förrätten samtidigt som varmrätten (ibland kommer förrätten efter och det brukar inte irritera mig eftersom jag vet hur det är i det underbara Thailand… :). Nu skall det bli riktigt skönt att gå och lägga mig i en riktig hotellsäng (och inte en barn-bäddat sjukhusbår), sova tills Morgan väcker mig (och inte bli väckt varannan timme av olika sköterskor som vill göra något med Morgan) och drömma om att snart komma hem igen. Till mörkret och kylan… När jag tänker på det åker mina axlar upp igen. Jag skall drömma om hur underbara månader vi haft och hur vi njutit av värmen, solen och allt som är bra med Thailand och att det skall bli underbart att komma hem och träffa släkt, vänner och min underbara fru och dotter. Sådär ja, nu är axlarna nere igen 🙂

En av anledningarna till att axlarna åkt upp så mycket är nog röntgenbilderna. Det såg verkligen inte bra ut och det var inte svårt att förstå hur jobbigt det måste ha varit för stackars Morgan. Myntet ser verkligen stort ut i hans lilla kropp. Jag märker hur axlarna åker upp och andningen hamnar högre upp i bröstet på mig bara jag skriver om det. Ingen rolig känsla, så jag infogar bara bilderna så får ni själva fundera lite.

Nu är myntet ute och ligger alldeles svart i en liten platspåse (efter typ 3 veckor i Morgans matstrupe… 😦 och jag funderar på om vi skall sätta in det i en ram tillsammans med en printout av en röntgenbild, tillverka ett halsband av det eller göra något annat. I vilket fall skall vi spara det som en lycko-peng och en påminnelse om hur illa det kunde ha gått.

Nu skall jag jobba vidare på att sänka mina axlar, andas med magen och få ut all stress så vi kan njuta av den sista dagen i Thailand imorgon. 🙂

Nu är vi äntligen utcheckade från sjukhuset och Morgan verkar må mycket bättre. Han har ätit välling, yoghurt, banan och kex idag med god aptit. Han åt också några skedar ris-soppa, men verkade inte tycka om smaken för han nobbade den efter några skedar och gick tillbaka till banan.

Han är väldigt livlig igen och det märks att han fått mer energi för nu börjar han ställa mer krav på att få göra saker. Han har också börjat flörta med folk igen, till och med sköterskorna som han ett tag började gråta så fort de kom (de gjorde ju massa jobbiga saker med honom…) har fått leenden och glada blickar idag.

Det märks fortfarande lite att han inte är helt hundra, han snorar lite och hostar ibland och sen kräktes han lite när jag gav han en för stor bit banan, så han är nog väldigt öm i halsen fortfarande efter myntet. Men det är ju inte så konstigt med tanke på vad han varit med om, men han har ett gott humör och blir stadigt bättre.

Vi har förflyttat oss till ett hotell i Phuket Town, jag fattar inte varför inte de skickades oss till ett hotell i närheten av flygplatsen istället, men nu är vi i alla fall lite mer mobila och kan börja aktivera oss lite för att fördriva tiden. För det känns verkligen som att det är det vi gjort de senaste dagarna, fördrivit tiden och väntat. Väntat på att få nästa medicinering, väntat på att få klartecken att flyga, väntat på att få administrationen runt utskrivningen klar (det tog 3-4 timmar!), väntat på att få någonstans att åka efter utskrivningen och slutligen nu väntar vi på att få flyga hem.

Morgan sover sött i bilbarnstolen och jag väntar på att han skall vakna så skall vi gå på upptäcktsfärd och se vad som finns på hotellet och runt omkring. Och vänta lite mer…

Idag har varit en bra dag. Morgan får fortfarande andas in utvidgande var 4:e timma, men idag vid lunchtid fick han börja äta igen. De förstår inte konceptet välling, men efter att han visat att han kan dricka vatten (kan, men vill inte – Vem vill ha bara vatten efter 36 timmar utan mat?) så fick jag blanda till en stor välling. Den drog Morgan i sig med god aptit. Inte för fort, det märktes att magen inte var helt beredd på stora mängder, men han höll i vällingen med sina lindade händer och vägrade släppa.

Händerna var förresten lindade av två olika anledningar. Vänster hand var lindad för det var där droppet satt och på en sån liten går det inte att bara tejpa lite för att hålla kvar nålen. Höger hand var lindad för att han inte skulle använda den för att pilla på vänsterhanden. Bra plan, men han lyckades ändå pilla loss slangen och det tog ett tag innan jag märkte det. Då lärde jag mig att det går snabbare ut ur nålen än det går in för det började rinna en del blod, men det såg helt klart värre ut än det var och sköterskorna kom och fixade det rätt snabbt. Detta hände redan innan lunch, men man ser lite tuffare ut i kläder med blodfläckar på… 😉

Förutom det utvidgande har Morgan fått fysioterapi ett antal gånger. Den går till så att sjukgymnasten trummar på hans bröst och rygg under ett antal minuter. Man kan tycka att det borde vara jobbigare än mycket annat som hänt, men han brukar somna efter ett tag och det roliga är att han vid några tillfällen börjat gråta när hon slutat av någon anledning. Läkaren var förbi vid ett tillfälle och verkade mycket förvånad över att han sov under behandlingen och stannade kvar ett tag bara för att observera. Tja, är man van att få massor av ”kärlek” från en 3-årig syster så kanske allt klappande känns lite trevligt 😉

Efter den första lunchen på vällingen så blev Morgan äntligen av med iv-slangen och vi kunde börja röra oss runt lite. Både leka och utforska rummet och gå på lite utflykter. Väldigt skönt för oss båda.  Vår vän Nina skulle äta lunch nere på Thailändarnas canteen och jag och Morgan gjorde henne sällskap. Det var lite annorlunda att välja ut ”skolmat” som inte bara smakade gott utan också var riktigt starkt. Sen var det väldigt trevligt att få prata lite med Nina och inte bara ligga på rummet med Morgan.

Efter min lunch var det dags för läkaren att komma och berätta om operationen samt ta beslut om när vi kunde flyga hem. Jag såg fram emot att få veta när vi kunde åka hem, men jag tror Morgan var mer intresserad av bananen som jag fick ge honom. Han åt upp en stor banan på ingen tid alls och läkarna var väldigt glada att se honom äta så bra.

Det syns tydligt på röntgenplåtarna att myntet satt ganska precis mitt emellan nyckelbenen, vilket förklarar varför ingen av läkarna som kollat i hans hals sett det. Det är långt ner och tydligen är inte matstrupen en fin liten tub utan ganska veckad och mjuk. Det förklarar varför han kunnat äta flytande föda och ris med sås, men inte vanligt vitt ris. Det som lätt glidit förbi myntet har gått bra, men allt som varit för stort eller fastnat på det har skapat problem och fått honom att spy. Läkaren fortsatte med att berätta att de direkt hade hittat myntet och fått upp det utan några problem (men det hade suttit ordentligt fast) och sen hade hon kollat runt för att se om det fanns några tydliga skador. Hon hade inte sett några (men det var rejält irriterat) och i och med att han klarat både välling och banan så bra så verkar allt riktigt bra. Halsläkaren och barnläkaren (som fokuserar på lungorna) pratade ihop sig och var överens om att Morgan hade svarat så bra på behandlingen att vi fick flyga från och med imorgon. Stor glädje! 🙂

Morgan fortsatte dricka välling och fick i sig en flaska till vid middagstid och vi tog en promenad ut till en 7/11 där jag köpte 2 små burkar yoghurt som han drog i sig fort och han drog nästan en hel välling till vid läggdags. Han kommer behöva fortsätta äta för han har tappat väldigt mycket i vikt och vår lilla knubbsäl är inte så knubbig längre. Han har blivit spinkig…

Nu är det bara väntan kvar känns det som och både jag och Morgan sitter och drömmer om att få komma hem till Susanna och Alx. Vi skall inte bara sitta och drömma imorgon. Vi skall öva på att gå så att Morgan lär sig tills han börjar dagis. Det är nära nu, han står upp och dricker vällingen och har börjat acceptera att bara hålla i en hand när han går några steg, men det är fortfarande lite kvar. Men det tar vi imorgon. Nu drömmer vi lite till om att snart komma hem 🙂

Nu sitter jag och Alex och tar en kvällsfika (eller tidigt frukost enligt Thai tid) på flygplatsen i Helsingfors. Hittills har vi varit på resande for i 19 timmar, och vi har ett par timmar kvar innan vi får stupa i säng. Ska bli väldigt skönt att få sova i vår egna säng men så konstigt det känns att inte ha Ola & Morgan med oss. Vi har varit väldigt oroliga, speciellt innan vi fick besked att operationen gått bra. Alex tröstade mamma när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka, och sa samtidigt att hon saknar Morgan jättemycket. Hon har ritat teckningar till både pappa & Morgan på flyget. Hon har på det stora hela varit otroligt tapper idag, inte helt frisk och en mycket lång resa.  Nu hoppas vi bara att Morgan kommer efter oss hem snart

Igår skulle ju vara sista dagen i Thailand och även om vi har haft en underbar tid så började vi nog alla längta hem till vardagen.

Nu blev det inte riktigt sista dagen i Thailand för Ola och Morgan. Vi tillbringade det som skulle vara sista dagen med att åka in för kontroll och ny medicin vid 14-tiden. Då lät det som att vi skulle kunna flyga hem, men de ville först göra lite fysioterapi och sen suga ut allt slem på Morgan. Fysioterapin var ganska enkel och gick ut på att hon slog med kupad hand 5 min på ryggen och 5 min på bröstet för att göra lös slemmet. det verkade fungera för de lyckades få ut stora mängder slem ur vår lilla Morgan. Läkaren lät som att vi skulle kunna flyga hem, men ville att vi skulle komma tillbaka kl 21 och sen 0430 för mer medicinering innan vårt flyg som skulle gå kl 07. Då var klockan efter 17 så vi bestämde oss för att stanna kvar i Phuket town till kvällen och tog en promenad ner till Old Town och ett shopping mall.

Morgan har ju ett härligt humör och var glad och positiv hela tiden utom när han sov så det kändes bra när vi kom tillbaka kl 21 för lite medicin och lite lättare slemsugning. Samma besked igen, bara att komma tillbaka på väg till flygplatsen för en sista medicinering.

Det blev en sen kväll och en tidig morgon för stackars Morgan och han lät inte bättre under de få timmarna han sov så vi började känna en viss oro för att inte hela familjen skulle få åka hem samtidigt. För säkerhets skull hade vi packat så att Ola och Morgan kunde ta några väskor med allt de behövde och Susanna och Alx tog några. När taxin hämtade Ola och Morgan 0410 så anade vi att vi inte skulle ses på flygplatsen.

Läkaren som kollade på Morgan vid strax före 5 på morgonen tyckte inte alls att han lät bra nog för ett flyg och han hade inte reagerat tillräckligt på medicinen så hon sa ganska snart att vi inte skulle få flyga hem idag. Jaha, vad händer nu? Vi väntade ett tag och sen säger någon plötsligt att vi skall iväg för en bröströntgen och jag fattar inte riktigt varför, men säger OK. Väl på röntgen så tar de en bild på Morgan med nappen i munnen (såklart :)) och vi väntar på resultatet. En konfunderad Thailändsk sköterska kommer ut och undrar om han har någon rund metallgrej runt halsen som ett halsband eller om nappen innehåller metall. En konfunderat Svensk lekman (Ola) kollar faktiskt om hans son har något nytt halsband eller om nappen skulle kunna innehålla metall. Inget av det stämde. Eftersom vi inte kunde hitta metallen utanpå kroppen så bad läkaren om en ny bild från sidan och helt plötsligt så kunde alla enas om att han hade svalt ett mynt som satt sig i matstrupen. Morgan skulle behöva sövas och myntet skulle tas ut av en specialist. Inte på mynt, men på öron, näsa, hals.

Att de hittade myntet startade två olika saker.

1. Vi fick byta rum och blev tagna till the Presidential Suite istället för rummet på barnavdelningen som vi skulle haft, som låg precis bredvid sjuksköterskorna så de kunde ha bra koll på Morgan. Var det så illa?

2. Ola och Susanna började fundera på när han kunde ha svalt myntet. Morgan började få svårt att äta fast föda ungefär annandagen, men då trodde vi han bara hade lite ont i halsen. Sen fick han svampinfektion i mun och svalg som vi tog honom till en ”clinic” (en liten läkarmottagning med en doktor) som konstaterade svamp och gav oss antibiotika. Det hjälpte sådär, men Morgan åt iallafall välling, yoghurt och ris med sås med ganska bra aptit och spydde bara ibland. Den 6e januari gick vi till sjukhuset i Bangkok där ytterligare en läkare kollade i munnen, lyssnade på lungorna och konstaterade svår svampinfektion som skall vara väldigt smärtfullt och därmed förklara varför Morgan spydde av fast föda (ris, bröd, kyckling och annat som han ätit med god aptit innan jul). Denna gången fick vi svampmedicin och Morgan blev av med Svampen på 4-5 dar. Strax efter det började Morgan få symptom som tungt att andas, väsande och hosta och för 3 dar sedan åkte Ola in till Phuket hospital för en kontroll. Under 2 dagar tittade och lyssnade 4 olika läkare på Morgan och en sjuksköterska stoppade in en sugslag genom båda näsborrarna samt munnen ner i lungorna (tror jag iallafall för det var en lång tunn slang som stacks in) och ingen av dem upp täckte att det satt något i halsen. Sammanlagt hade 6 olika läkare kollat på Morgan och ingen hade tänkt på att han kunde ha något som satt fast i halsen. Hans båda föräldrar har matat honom i nästan 3 veckor utan att han kunnat äta fast föda. Ris med sås har slunkit ner oftast, men ris utan sås har kommit upp. Och ingen av oss har förstått att något sitter i vägen. Jag vet att jag frågade den första doktorn; det är ingen risk att något sitter fast? Nejdå, det är en uppenbar svampinfektion och det gör väldigt ont och kan få dem att inte kunna äta fast föda. Allt lät väldigt trovärdigt och svampmedicinen fungerade ju. Vad gör man med en 11-månaders som inte kan berätta vad som är fel och bara är glad och har ett fantastiskt allmäntillstånd? Hur vet man att läkarna faktiskt hittar det rätta svaret och inte bara det troliga och vanligaste? Med tanke på hur många läkare som kollat på honom så känns det som ett lätt misstag att göra och enda anledningen till att de till slut hittade det var för att vi pushade på för att få klartecken på att flyga hem och den sista läkaren av någon anledning skickades oss på röntgen. Hur länge hade den kunna fått sitta om vi inte hade flugit hem? Hade svenska läkare hittat den om det hänt 2 veckor senare och vi redan varit hemma för att vi hade haft en bättre dialog och kontinuitet? Vad hade hänt om vi inte hade pushat så hårt och åkt hem istället för att åka in 2 extra gånger? Jobbiga tankar och funderingar.

Nu flög Susanna och Alx till Bangkok medan Morgan och Ola väntade på operation. När tjejerna mellanlandade i Bangkok började det bli dags och 20 min innan flyget skulle lyfta började operationen. Det var en väldigt jobbig känsla att lämna Morgan ensam på operationsbordet och både se och höra hur han verkligen ville ha mig kvar. Jag förstår varför sjuksköterskan som ledde mig ut ur rummet hade ett sånt fast grepp om min arm och gick med så resoluta steg. Stackars Susanna var på väg att boarda en 11-timmars flygning och skulle inte få veta hur det gått och jag skulle vänta själv. Som tur är jobbar vår vän Nina som koordinator på sjukhuset och hon var ett väldigt bra stöd när jag satt och undrade över vad som skulle hända. Det kan inte ha tagit många minuter innan en sjuksköterska kom ut och sa att de fått ut myntet och ett par minuter efter det kom de utrullande med en fortfarande sövd Morgan och jag kunde följa med till uppvaket. Stor glädje att jag hann ringa Susanna där hon satt på planet och väntade på flyga och berätta att operationen gått bra och att Morgan var tillbaka hos mig.

Efter operationen kom vi tillbaka till vårt fina rum och var 4e timme får Morgan andas in utvidgande medicin, men redan första gången efter operationen som de suger ut slem märker de skillnad och det verkar som att han inte behöver göra det så många gånger till. Sjuksystrarna kommer in med jämna mellanrum och kollar hans värden och det ser bra ut och han låter bättre.

Inget gott som inte har något ont med sig… vi 19-tiden kommer de och säger att det är dags att byta rum. Jag tolkar det som att Morgan är bra nog att inte behöva presidential suiten och klagar inte utan ser det som ett gott tecken. Dock verkar det inte ha gått fram att jag stannar med honom i natt för rummet på barnavdelningen har bara en säng. Med rosa prinsessor. Men Morgan sover ju bra i vagnen (speciellt bra så han inte drar ut droppet) så nu ligger jag i prinsess-sängen och skriver på bloggen.

Imorgon skall vi prata med läkaren om när vi kan åka hem och sen får vi prata med försäkringsbolaget om hur. Kan bli en intressant dag 🙂

Nu har vi kommit fram till sista kvällen. Lite snopet slut på vår resa. Igår var jag hemma med en sjukling, i dag har Ola tillbringat större delen av dagen på sjukhuset. De åkte in för check efter lunch, efter en del behandling blev de permitterade till kl 21 då det är koll av läkaren igen. Om allt verkar ok då får de åka hem och sova för att sedan åka tillbaka 0430 i morgon bitti för en sista check innan vi får flyga hem. Hoppas verkligen det löser sig. Alex & jag har haft det väldigt trevligt idag dock, badat, lekt i sanden och nu ätit en sista middag på Harrys. Nu sover lill-snuttan och jag har packat färdigt det mesta. Nu längtar jag hem. Inte till vintern, kylan och mörkret men till min egen säng, vännerna och vardagen för både oss och barnen. Det har varit en fantastisk tid, vi har haft mycket kul tillsammans, träffat många härliga människor och vänner och sett barnen utvecklas enormt. Samtidigt är det så pass länge så semesterkänslan försvunnit samtidigt som vi inte haft en riktig vardag med rutiner och egna intressen. Så en utmaning att hålla alla tillfreds och nöjda samtidigt. Så nu får se vi om vi kommer hem och vad som väntar där hemma med förskola & nytt jobb 🙂

En bild från gårdagen lunch. Han är pigg och sitt vanliga jag i korta stunder och vill äta vanlig, fast har svårt igen. Kräks ofta och hostar. Denna gång beror det på allt slem 😦 Det är så synd om honom, tar aldrig slut på sjukdomarna. Han & Ola är tillbaka på sjukhuset nu för att kolla om han får flyga i morgon. Vi hoppas på det bästa. Alex & jag har haft vår sista dag på stranden och vid poolen idag.

Alx och Ola lämnade Morgan och Susanna hemma idag och följde med Axel, Vera, Nina och Eva på utflykt på södra Phuket idag. Vi började med att hälsa på elefanter och fick även mata och klappa dem. Det var både roligt och lite skrämmande att låta dem plocka bananer ur händerna med snabeln. Den första elefanten vi träffade var en baby, bara 18månader gammal och hette Rambo. Det var så kul att klappa och mata honom att vi gjorde om det på vägen hem med några riktigt stora elefanter.

Vi tillbringade förmiddagen på stranden Nai Harn (stor strand och riktigt stora vågor idag – kul att hoppa och leka i tyckte Alx 🙂 och efter en trevlig lunch på en restaurang vid stranden åkte vi vidare till den lite mindre och mer avslappnade Yanui Beach som ligger nära södra spetsen på Phuket.

På Yanui gjorde vi massa roliga saker som att klättra upp på en piratklippa och leta efter en skatt, leka på stranden, bada i vågorna, äta glass samt kolla på dagens småkryp som var en fin liten eremitkrabba.

Vi hade väldans trevligt och det känns som att vi kramar ur det sista innan vi åker hem igen på tisdag.

Vår lilla stackars Morgan, sjuk igen. Svampen har gett med sig och han har precis börjat äta så smått så kommer en förkylning som direkt sätter sig på luftrören. Så i natt sovs det inte mycket, han kräks slem när han försöker äta och är olycklig för det mesta. Så Susanna blev hemma från utflykten med familjen Lundell för att kurera lillkillen. När de kom tillbaka tyckte Nina (sjuksyster) att hans andning inte alls lät bra så Ola & Morgan åkte in till sjukhuset i Phuket för att träffa läkare. Diagnosen blev akut bronkit, så nu har han fullt med mediciner igen och ska in på kontroll igen i morgon om han inte blivit bättre. Håll tummarna för oss, annars kanske det inte blir någon hemresa på tisdag.